Inatt gjorde jag det mest förbjudna en förälder får göra - jag lyfte upp Ebbe ur spjälsängen och tog honom till våran säng. Men det var efter 2 timmars skrik och att Johan var så trött att han smällde igen dörren till Ebbes rum så hårt att jag trodde väggen skulle rasa ner i smulor. Det är verkligen tortyr att inte få sova - och det blir liksom kortslutning i hela kroppen. Ingenting fungerar som det ska och rationella tankar är som bortblåsta. Sista hoppet var att han kanske somnar om han får ligga i våran säng...
I över 2 månader har Ebbe somnat som en liten ängel, 20.00 pip! Sovit till 07.00 pip! dagen efter, utan att ens röra sig ur fläcken. Trots att vi dessutom varit på resande fot och sovit hos farmor i Skövde över påsk. Så nu dagen innan jag ska ha en viktig kundaktivitet på jobbet och prata inför en grupp åhörare tillsammans med chefredaktören bestämmer sig Ebbe för att vara vaken precis HELA natten. Efter ett tag föreslog jag att vi skulle ge honom välling, han kanske bara är hungrig?
"Aldrig i livet, utbrast Johan, vi har inte låtit honom få äta på natten sedan du slutat amma, så varför börja med det nu?".
Jamen, jag vill ju bara sova, säger jag uppgivet...jag har en lång dag på jobbet imorgon och måste verkligen vara på topp.
Ebbe sätter mig verkligen på prov. Ska mamma klara det här? Vara vaken hela natten och ändå lyckas prestera och göra karriär?
Det återstår att se. I skrivande stund är klockan 16.30 och än har jag varken somnat eller fått ett utbrott. Om drygt en timme börjar mötet. Om drygt tre är det klart. Förhoppningsvis får jag behålla jobbet.